Ett första steg

Jag har ju inte riktigt kunna uppbåda motivation att börja springa igen men i dag kom jag ut på en promenad i alla fall. Hoppas att om jag börjar smått så ska energin infinna sig. Jag längtar tillbaka till min NMT-träning men jag är för otränad för att gå dit nu. Varför måste träning vara färskvara? För ett år sedan hade jag muskler och var tre kilo lättare! Jag vet, att tänka att jag måste träna innan jag kan börja träna är ungefär som att städa innan städerskan kommer, men jag vågar inte. 

Längtar ändå väldigt mycket efter endorfinerna, gemenskapen, glädjen och känslan av att vara stark och duktig. För att inte tala om hur imponerade alla på jobbet var av att jag gick på militärträning. Låter ju mycket mer skrämmande än vad det är men de behöver ju inte de veta.